Nu får det vara nog

Syftet med min träning senaste tiden har varit att bara göra sånt jag tycker är kul. Det känns som en sund inställning. Just nu känner jag att jag varken har tid eller ork att uppdatera här regelbundet och det gör att det inte heller känns speciellt kul. Är det inte roligt, känns det såklart ganska meningslöst, så nu blir det en paus. Kanske återkommer motivationen framöver, det återstår att se. Ha det fint så länge!

Mat för livet

I dag och i morgon pågår Sveriges största specialkostmässa på Kistamässan: "Mat för livet". Glutenfritt, laktosfritt, mjölkfritt och fritt från allt möjligt på längden och tvären. Själv ska jag delta i ett panelsamtal i morgon lördag kl.12 med temat "Hur ser framtiden ut?".

Passa på att äta dig illamående på gratis smakprover, handla specialprodukter till mässpriser, diskutera med tillverkarna samt ställa frågor till dietister och läkare. Vi ses!


Mer info

Betongben

Om känslan vid torsdagens pass var den som efter en veckas formtoppning, så var känslan vid gårdagens pass snarast som att kliva in vid 35 km av en mara... Tunga ben! Skyller på att jag hade lekt lite väl frikostigt med skivstången i fredags. Slarvar man med gymträningen straffar det sig genast.

Skönt att springa och ffa att få göra det i dagsljus. Varmt var det också, väldigt svårt att inse att det är första advent om en vecka, det kunde lika gärna vara september. Fick med benen på en 5,57 km lång sväng längs med Brunnsviken, snittet blev långsamma 5:45/km, men då inkluderas även ett par partier där det snarare var klättring än löpning, när jag lyckades hamna mer eller mindre obanat. När jag väl sprang höll jag ca 5:30-tempo. Lugnt och skönt och anpassat efter dagsform.

I dag fyller jag år, så i går kväll fick jag besök av ett gäng fina vänner. Fick en massa fina blommor, vin och choklad, men ffa grymmaste sällskapet! Lovely. I dag firar jag med en vilodag. Kom på att jag faktiskt har tränat 5 dagar denna vecka, det tar sig.

Av bara farten

Jag mår så himla bra just nu! Allting känns kul och jag går mest runt och ler för mig själv hela dagarna. Härlig känsla!

Den här veckan har jag jobbat väldigt mycket, men även det har varit väldigt kul. Har utöver det hunnit med att både dansa lindy hop, gå på yoga och ta mig tusan om jag inte har sprungit också. Enda dagen jag inte tränat var i går och då var jag på styrelsemöte för SCTs räkning, så det är ju iaf träningsrelaterat. Bra där.

Löpning ja. Var ute på en runda i Hagaparken nu i kväll. Hade sett fram emot att springa i flera dagar, men ändå var jag tvungen att verkligen övertala mig själv innan jag kom ut. Märkligt det där. Tog mig ut med förevändningen att jag bara behövde springa en kort sväng om det kändes alltför motigt, men väl ute var det såklart helt underbart. Det kändes lätt och var bara skönt, så pass skönt att den tänkta rundan utökades med några extrasvängar och plötsligt hade jag avverkat första milen sen maj! Se där. Bitvis aningen mer spännande än nödvändigt även i dag under några partier med trasiga gatlyktor, där risken att slå ihjäl sig ökade avsevärt. Värst är ju när man undre dessa partier möter nån galning med pannlampa, sen är man ju blind i minst 30 sekunder efteråt. Nåja, det blir ju mer av en utmaning i alla fall.

Totalt fick jag ihop 10,45 km på 54:19, dvs 5:12/km.

Hagaparken by night. Här med fungerande gatlyktor.

Senast jag sprang över en mil var alltså i maj, 7 maj för att vara exakt. Då sprang jag 30 km och sen kunde jag knappt gå normalt på 1-2 månader pga nervinklämningen i ryggen. Tjohej. Jag har insett att jag kanske inte kommer att kunna springa 30 km förrän sådär i maj igen och kanske tar det ännu längre tid, men jag har även kommit fram till att det inte gör någonting. Jag är så sjukt glad bara över att kunna springa igen att det faktiskt kvittar.

Triathlon i dans

I går var det öppet hus på Chicago, så  man kunde prova alla möjliga dansstilar helt gratis. Givetvis tog jag chansen att prova charleston och autentisk jazz. Det var precis lika kul som jag trodde! Tyvärr funkar inte tiderna för de kurserna för mig just nu, men det är helt klart något jag kan tänka mig att ge mig på längre fram. Grymt komplement till lindyn, där man ofta lägger in steg från både charleston och jazz.

På kvällen var det tillbaka till Chicago igen för en burlesque varitéshow. Där bjöds det även på en uppvisningsshow i lindy hop och alltså, det ser ju trickfilmat ut! Efteråt stannade jag kvar och socialdansade lindy i ett par svettiga timmar, då såg det betydligt mindre trickfilmat ut... Men kul hade jag!

I dag är jag mör i dansmusklerna. Något som är intressant är att när jag vaknade i går morse hade jag rejäla förkylningskänningar, men jag verkar ha dansat bort virusen, för i dag mår jag hur bra som helst. Det tackar vi för!

Hittade ett klipp som faktiskt är inspelat på Chicago. Här kan man även se exempel på att det här med förare och följare inte nödvändigtvis behöver vara könsbundet, utan det är bara att köra som man känner för. Tummen upp för det.

Progressiv löpning

och progressiv löpträning. Löppassen blir längre och längre, går snabbare och snabbare, känns lättare och lättare och orsakar mindre och mindre skadekänningar. Receptet på framgång verkar vara att springa mer sällan. Sen jag glesade ut passen rejält, har det bara gått framåt.

Tog en kvällsrunda i Hagaparken i mörkret i dag. Lyckades med konststycket att köra hela rundan progressivt (utan att ens försöka). Sista kilometern var alltså den snabbaste, trots avsaknad av fungerande belysning under en stor del samt att den inkluderade en brant 250 m-backe. Det var inte ens jobbigt att springa uppför backen. Det går bra nu.

8,34 km på 46:10, dvs 5:28/km. HR 161/180. Inget som går till historien direkt, men det är trots allt den längsta distans jag har sprungit sen maj. Det var galet skönt att springa i kväll, sprang runt och log där i mörkret.

Tack kroppen, för att jag kan springa igen!

Mörkerlöpning

Jag tränar lite till och från, men väldigt lite blir dokumenterat. Senaste tiden har jag mest dansat lindy hop och med tanke på hur lite det har med triathlon att göra, känns det ju inte helt motiverat att skriva om varje enskilt pass.

I dag ägnade jag mig dock åt en av tre triathlongrenar, nämligen min favorit löpningen. Efter en arbetsvecka följt av en styrelsemöteshelg med totalt under veckan kanske hälften så mycket sömn mot vad jag behöver, var det lätt att fastna i soffan när jag väl kom hem på söndageftermiddagen. Kände dock att risken för att somna var överhängande och det hade troligtvis bara resulterat i ännu mer störd nattsömn, så jag bestämde mig för att sticka ut och springa istället, så att jag skulle hålla mig vaken.

Det var väldigt skönt att röra på sig efter en massa stillasittande mötestimmar och göra av med lite ackumulerad överskottsenergi. Eftersom det är allhelgonahelgen var det nåt slags ljusarrangemang längs Brunnsviken, så vanliga löprundan var kantad med marschaller och små lägereldar var tända på uddarna. I vattnet var det även ett gäng kajaker prydda med facklor. Väldigt mysigt och stämningsfullt.

Totalt 6,85 km mysjogg blev det. Pga den överhängande risken att snubbla på nån rot eller liknande i mörkret, tog jag det väldigt lugnt bitvit, så snittempot hamnade på 5:55/km. HR 155, så det var alltså inte speciellt ansträngande. Mysjogg som sagt.