I dag har musklerna minsann gett sig tillkänna. Fast inte sådär immobiliserande och handikappande, utan bara sådär skön och mysig som träningsvärk är när den är som bäst. Som det ska vara.
Rastlösheten är min vän och min fiende och senaste tiden har den tagit överhanden så till den milda grad att det tidvis har känts som om någonting försökt ta sig ut genom huden. Då finns det bara en sak att göra: Att springa!
Så i dag har jag sprungit! Äntligen! Underbart och fantastiskt och bara så skönt! Sprang genom kyrkogården och bort till Hagaparken och jag hade gärna sprungit i timmar, men någonstans lyckades jag sansa mig och det blev bara en halvtimme och ca 5,5 km, men det räckte för att stilla abstinensen i alla fall.
Aah! Träning är den bästa medicinen. Träna för att rensa huvudet och för att bli trött på det där sköna sättet. Bli trött fysiskt, så att man kan somna och sen bli pigg på riktigt. Istället för att bli trött av tankar som går i spinn och som gör att det enda man vill och det enda man inte kan är att sova.
I morgon kommer jag säkert ha ännu mer träningsvärk. Hoppas det.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar