Innerstan + löpning = kärlek

I lördags flyttade jag mitt pick och pack till Vasastan och sedan dess har jag hunnit med att avverka två löprundor här. Den som tror att innerstadslöpning skulle vara tråkigt, har nog aldrig provat. I söndags sprang jag längs med Brunnsviken som ligger ett stenkast härifrån och i dag sprang jag rakt åt andra hållet och tog en sväng ute på Gärdet. Man behöver inte springa en meter på asfalt om man inte vill. Helt klart mer inspirerande löpstråk än förorten där jag spenderat de senaste åren har att erbjuda. Jag blir tom sugen på morgonträning och det vill inte säga lite. Att jag just nu bor på knappt 20 min promenadavstånd från jobbet är inte precis helt fel det heller.

I söndags sprang jag 5 km och i dag blev det ca 7,4 km, vilket är den längsta sträcka jag sprungit sen i maj. Båda rundorna gick i ca 5:30-tempo, vilket verkar vara det tempo min kropp faller in i automatiskt och jag resonerar som så att det nog är bättre att springa lite snabbare och kunna hålla ett lite bättre löpsteg än att springa forcerat sakta och få ett onaturligt löpsteg. Ingen aning om vad som är rätt, men det gör inte ont iaf och det är ju det viktigaste.

Reflexväst på. Hej höst.

Det märks ju att jag inte sprungit på länge, får träningsvärk av korta joggingrundor och det är faktiskt tom ganska jobbigt(!) emellanåt. Insikten att jag har sprungit en hel mara i ungefär samma tempo med lägre ansträngningsgrad smakar ju lite bittert, men det vägs upp av den ljuvligt söta smaken av att kunna springa igen - utan att ha ont!