Av bara farten

Jag mår så himla bra just nu! Allting känns kul och jag går mest runt och ler för mig själv hela dagarna. Härlig känsla!

Den här veckan har jag jobbat väldigt mycket, men även det har varit väldigt kul. Har utöver det hunnit med att både dansa lindy hop, gå på yoga och ta mig tusan om jag inte har sprungit också. Enda dagen jag inte tränat var i går och då var jag på styrelsemöte för SCTs räkning, så det är ju iaf träningsrelaterat. Bra där.

Löpning ja. Var ute på en runda i Hagaparken nu i kväll. Hade sett fram emot att springa i flera dagar, men ändå var jag tvungen att verkligen övertala mig själv innan jag kom ut. Märkligt det där. Tog mig ut med förevändningen att jag bara behövde springa en kort sväng om det kändes alltför motigt, men väl ute var det såklart helt underbart. Det kändes lätt och var bara skönt, så pass skönt att den tänkta rundan utökades med några extrasvängar och plötsligt hade jag avverkat första milen sen maj! Se där. Bitvis aningen mer spännande än nödvändigt även i dag under några partier med trasiga gatlyktor, där risken att slå ihjäl sig ökade avsevärt. Värst är ju när man undre dessa partier möter nån galning med pannlampa, sen är man ju blind i minst 30 sekunder efteråt. Nåja, det blir ju mer av en utmaning i alla fall.

Totalt fick jag ihop 10,45 km på 54:19, dvs 5:12/km.

Hagaparken by night. Här med fungerande gatlyktor.

Senast jag sprang över en mil var alltså i maj, 7 maj för att vara exakt. Då sprang jag 30 km och sen kunde jag knappt gå normalt på 1-2 månader pga nervinklämningen i ryggen. Tjohej. Jag har insett att jag kanske inte kommer att kunna springa 30 km förrän sådär i maj igen och kanske tar det ännu längre tid, men jag har även kommit fram till att det inte gör någonting. Jag är så sjukt glad bara över att kunna springa igen att det faktiskt kvittar.