och progressiv löpträning. Löppassen blir längre och längre, går snabbare och snabbare, känns lättare och lättare och orsakar mindre och mindre skadekänningar. Receptet på framgång verkar vara att springa mer sällan. Sen jag glesade ut passen rejält, har det bara gått framåt.
Tog en kvällsrunda i Hagaparken i mörkret i dag. Lyckades med konststycket att köra hela rundan progressivt (utan att ens försöka). Sista kilometern var alltså den snabbaste, trots avsaknad av fungerande belysning under en stor del samt att den inkluderade en brant 250 m-backe. Det var inte ens jobbigt att springa uppför backen. Det går bra nu.
8,34 km på 46:10, dvs 5:28/km. HR 161/180. Inget som går till historien direkt, men det är trots allt den längsta distans jag har sprungit sen maj. Det var galet skönt att springa i kväll, sprang runt och log där i mörkret.
Tack kroppen, för att jag kan springa igen!
Kul att du är igång igen och att det känns bättre och bättre.
SvaraRadera